Att adoptera hund från Spanien, en fd gatuhund, påminner oss om vikten att ha tålamod och att sakta bygga upp en annan vardag tillsammans. Ett liv som gatuhund kan förändras. De liven kan tillhöra ett hem, och en vardag där kärlek övervinner rädsla.
Efter både resor och boende utanför Sverige, som Medelhavet, har vi sett för många hemlösa djur. Hundar som letar och äter mat på en soptipp, katter som skriker i försök om att få uppmärksamhet för den påkörning de precis råkat ut för samt hästar fastbundna på ett soligt berg utan skugga eller vatten. Det är inget annat är sorgligt och bedrövligt. Och inte nog med det så är det människan som står bakom lidandet. Men också är det människor som står bakom chansen att ge de hemlösa ett hemfullt liv.
De flesta adoptionsorganisationer vi stött på drivs av volontärer. Volontärer som städar, ger kärlek, reser med djuren, hittar rätt hem för dem och ser till att de får mat. Ett tips är att besöka ett sånt adoptionscenter, i syfte om att våga se verkligheten vi lever i. Och då kan du fråga dig hur de andra lever – de som inte är på centret.
Vi har precis välkomnat en ny familjemedlem – spanjorskan som till slut kunde hämtas in till adoptionscentret efter att ha levt på gatan. Förutom berättelsen om vår nya familjemedlem som fortsätter nedan har vi gjort en guide om hur det går till att adoptera en gatuhund, kostnader, och vad vi inhandlade. Spana in den vettja!
Fight, flight or freeze
Både gällande hundar och hästar brukar fight, flight och/eller freeze diskuteras. Det handlar om hur, i detta fall, hunden reagerar i rädsla. Antingen kan de fly, bråkas eller frysa. De flyr för att de blir rädda, eller bråkar med den/det de blir rädda för, eller att de bara blir helt förstelnade. Vår spanjorska bråkas inte, men hon både flyr och fryser fast. Alla plötsliga ljud gör att hon vill springa därifrån. Och ibland zoner hon ut när det är för mycket eller lite som händer. När kontrollen inte riktigt är där.
Men detta mestadels inomhus. Inomhus som hem är, efter 3 månader tillsammans, väldigt nytt. Hon har trots allt levt i närmare 2 år på gatan (tros det). Hon hittades på gatan och setts vara där en längre period.
När koden knäcks
Det finns ingenting som slår en vinst över den läskiga trappan, eller första gången hon kom fram frivilligt till oss, eller när maten åts upp. Eller, när vi börjar kunna kommunicera tillsammans. Eller när hon viftade på svansen. För oss. Eller när hon viftade svansen när hon träffade en annan hundkompis. Det är gåshud över kroppen, när vi får se och dela en liten bit lycka. Det handlar om att vi som medkompanjoner i denna resa ska visa på trygghet och att det finns kärlek. Och att hon ska vara så pass modig att vilja ta emot den. Men när koden knäcks är det som att det aldrig har funnits bättre tider. Ibland kommer en glädjetår. Men sen kommer också bakslagen.
Ett steg framåt, två steg bakåt, tre steg framåt, ett steg bakåt
Bakslagen måste vi välkomna. Det tar närmare ett år innan vi har en relation som vi kan bygga vidare på. Och däremellan kommer alla framsteg och bakslag som en bergodalbana. Ibland kan vi tro att – nu har vi övervunnit tröskeln, den kommer inte att bitas om någon går över den. Men så kickar flight in. Och det är okej. Vi börjar om helt enkelt. Egentligen gillar vi inte ordet ”bakslag”. Det handlar snarare om missförstånd, och att vi kan arbeta fram något bättre.
I ett av årets sommarprat fick vi lyssna till Lisen Bratt Fredricsons sommarprat – om livet med hästar. Där sas något väldigt klokt, vilket vi känner igen när vi byggt relation med (främst) adopterade hundar:
”När man jobbar med hästar handlar det mycket om att ge dem bra självförtroende då måste uppgifterna variera i svårighetsgrad, lätt uppgift, lätt uppgift och sen en lite svårare, och sen direkt lätt igen, så håller man bäst på. Gör man det svårare hela tiden är det lätt att hästen tappar viljan och intresset.”
– Lisen Bratt Fredricson, hör sommarpratet här
Självförtroendet växer
Vår spanjorska får mer och mer självförtroende, och vi använder bara positiv träning. Den typen av träning där vi lyssnar till varandra och visar vad som är rätt istället för att ryta ifrån. Vi ser dagligen hur självförtroendet växer hos henne och för att minnas vår resa för vi en lista på vardagen. Några punkter ur den är:
- 15 juni: Nosade på mattan, enda till fåtöljen
- 18 juni: Gick upp för trappan
- 20 juni: Lugnade ner sig i bilen till slut, när den var avstängd
- 9 juli: Det går att flytta stolen utan att hon studsar upp
- 30 juli: Gick fram till två okända och viftade på svansen
- 9 augusti: Åt i köket
- 13 augusti: Sprang för första gången
Vi ser fram emot att få vara med på den här resan, och tackar spanjorskan i förväg för alla test hon kan komma att hjälpa till med. Just nu testar vi belöningsgodis (och det gäller för den som i vanliga fall inte är godismotiverad).
